När ska vi äntligen krossa glastaket?

Lina svartvit

Jag är trött. Så förbaskat trött och frustrerad, nästan uppgiven faktiskt. Jag råkar nämligen vara född med fel kön och drar tillsammans med mina medsystrar om och om igen det kortare strået i samhället.

I förra veckan slutade kvinnor att tjäna pengar för det här året. Fram till nyårsdagen 2016 är det gratisarbete som gäller för oss med fel kön, enligt en rapport från EU-kommissionen. Hela två månaders inkomster skiljer nämligen kvinnors intäkter från männens inom EU. Statistiken här i Sverige visar på samma löneglapp. I procent tjänar kvinnorna 17 procent mindre än männen, en skillnad som sett likadan ut de senaste 20 åren enligt SCB. Genom livet tjänar män hela 2,6 miljoner kronor mer än kvinnor.

Ofta förklaras lönegapet med hur och var vi jobbar, att män och kvinnor gör olika val i livet och att männens genererar mer pengar. Men faktum är att det inte är så enkelt, även fast vi kvinnor ofta blir intalade att problemen ligger hos oss. Att vi är dåliga förhandlare, att vi inte tar för oss och inte tillräckligt gärna vill klättra.

Nej, det är ju inte där det ligger. För vi kvinnor gör ju redan allt rätt. Vi pluggar hårdare i skolan, får bättre betyg och fler kvinnor än män skaffar en högre utbildning. Trots detta består orättvisan. Forskningen visar att det är ojämlika samhällsstrukturer och system som i sin tur påverkar oss som individer olika.

Hur många kvinnor med mig har inte undrat hur karriären och lönen sett ut om vi istället varit män? Var hade jag varit idag och hur hade min framtid sett ut? Sådana frågor kan te sig både bittra och konspiratoriska, men faktum är att de i högsta grad är relevanta. För rent statistiskt hade ju våra liv sett annorlunda ut om vi fötts som män.

Mycket pekar dock på att utvecklingen går åt rätt håll, att vi avancerar och slår in dörrar. Men bara där vi släpps fram och kommer åt dessa dörrar. Fler kvinnor får ledande befattningar än tidigare enligt fackförbundet Ledarna, vilket ju är positivt. Men ökningen är bara i de lägre chefslagren. Fyra av tio bland de lägsta och drygt två av tio bland landets mellanchefer är kvinnor. Högre upp är i princip onåbart för oss. Bland Sveriges högsta chefer är bara ynka två procent kvinnor.

Hur kan det vara såhär, undrar säkert många. 2015, har vi inte kommit längre? Det värsta är att jag inte är förvånad. För i min närhet finns massor av smarta, begåvade och driftiga kvinnor. De är i trettioårsåldern, har hunnit jobba några år och har riktigt bra tjänster. Flera av dem har någon form av mellanchefsjobb, de jobbar hårt, har mycket övertid, tar ofta svåra beslut och har ett stort ansvar. Men de har inga riktiga chefslöner. De får sällan erkännande såsom chefer och de har dåliga förutsättningar att klättra ytterligare inom sina organisationer.

Jag tror inte att det bara är bland mina vänner som det ser ut såhär. Jag tror att detta är en bild av glastaket à la 2010-tal. En illustration av chefsstatistiken ovan. Kvinnor kan göra karriär, vi kan klättra, men bara till en viss nivå. Sedan slår vi i huvudet och studsar tillbaka. Hårt och obarmhärtigt.

Det är det här som gör mig så förbaskat trött. För vad är svaret till oss och till nästa generations ambitiösa, driftiga kvinnor som vill göra karriär på samma villkor som männen? När ska vi en gång för alla hjälpas åt att krossa glastaket så att vi får verklig jämställdhet i det här landet?

 

Lina Stenberg, styrelseledamot Rebella

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>