Debatt

Solange

Varför erkänner vi inte Väst-Sahara?

Margot Wallström har på den korta tid hon suttit som utrikesminister lyckats visa på två viktiga aspekter när det kommer till Sveriges ställning på den internationella arenan. För det första att det är fullt möjligt att driva en feministisk utrikespolitik, för det andra att vad det lilla landet Sverige säger och gör har betydelse och kan påverka både till det positiva och det negativa. Men här gäller det att vi är konsekventa i vårt agerande på den internationella arenan. Därför förvånar det mig att regeringen fortfarande inte erkänt Västsahara.

S- Kvinnor har under många år arbetat med att stärka och lyfta kvinnor i det ockuperade området bland annat genom att driva en skola och möjliggöra till att unga flickor och vuxna kvinnor ges tillgång till utbildning. Läs- och skrivkunnigheten är väldigt hög bland befolkningen men tyvärr finns det inte många möjligheter för dem att nyttja sina kunskaper i arbete. Genom S-kvinnors Västsaharautskott har jag fått återberättat hur kvinnornas livssituation ser ut i det ockuperade området.

I dag och sedan en tid tillbaka pågår inga väpnade konflikter i området. Nästan allt utom sol och sand är en bristvara. Människor lever isolerat i öknen och bokstavligen sitter och väntar. De väntar på hjälp, på ett internationellt erkännande och därmed sin frihet. Men frustrationen växer och allt fler unga vuxna känner att de vill göra något då de ser att ingen annan agerar. De vill själva kunna påverka för landets självständighet. Även om det innebär att kriga. De upplever att allt är bättre än det outhärdliga vakuum de lever i. Ett eventuellt krig skulle ha förödande följder som exempelvis humanitära katastrofer och många civila offer och vi vet alla att det är kvinnorna och barnen som är krigens största offer.

2012 fanns det en klar majoritet i Sveriges riksdag med Socialdemokraterna i spetsen för ett erkännande av Västsahara, men då valde den Moderatledda Alliansregeringen att inte följa riksdagens beslut. Nu är det vi som styr och jag är inte ensam om att fråga vad som händer med erkännandet? Vi är en feministisk regering som ska driva en feministisk internationell politik. Därför bör vi ta ledningen och som första EU-land erkänna Västsahara. Om inte annat i förebyggande syfte och framförallt för kvinnorna.

Solange Olame Bayibsa

 

——————————————————————————————————–

Lina svartvit

En feministisk regering måste se till de ensamstående arbetarkvinnorna

I onsdags presenterade Magdalena Andersson regeringens vårbudget. Där gavs löften om en mer jämlik resursfördelning och mer pengar till dem som har det allra svårast.

En av de satsningar som blivit både bejublad och allmänt omtalad är den om höjt underhållsstöd till landets ensamstående föräldrar. Från september ersätter Försäkringskassan med 1 573 kronor istället för 1273 kronor i månaden per barn. Men frågan är om detta är lösningen på ett så djupt rotat jämställdhetsproblem som den om ensamstående mammors dåliga ekonomi. För jag kan inte förstå hur det 2015 fortfarande är accepterat att som frånvarande förälder (läs pappa) slippa ta ansvar för sina barn.

Missförstå mig rätt, ensamstående föräldrar är en oerhört viktig grupp att prioritera, så varje litet bidrag är uppskattat. Ensamstående mammor är en av de mest ekonomiskt utsatta grupperna i vårt samhälle.

Allt fler personer med barn är separerade, sedan 2000 lever enligt SCB 45 000 fler föräldrar isär. 275 000 personer bor i dag ensamt med ett eller flera barn, varav runt 80 procent kvinnor. Detta är en grupp som verkligen behöver alla extra resurser de kan få.

Kvinnor har traditionellt haft ett större ansvar för hem och barn. Berättelser om fäder som försvunnit och lämnat mammor i sticket har hörts sedan urminnes tider. Och även i dagens hyffsat jämlika samhälle lever drygt 200 000 kvinnor som ensamstående mammor. Vi kanske tycker att det är fel att så många pappor inte tar sitt ansvar, men vi höjer sällan på ögonbrynen. Det är inget konstigt.

Men varför ser inte samhället till att ansvaret för barnen är delat? Den juridiska utgångspunkten vid en separation är att båda föräldrarna ska dela på barnens omkostnader utifrån respektive förälders inkomster. Det ska regleras via ett avtal eller genom en domstol. Men detta sker dock långt ifrån alltid, tvärtom. Nästan hälften av alla barn i särlevande familjer får i dag endast underhållsstöd från Försäkringskassan.

Liten kännedom om vilka rättigheter som finns eller om hur avtal utformas, problem att komma överens med den andra parten, liksom resurser att anlita jurister är några av de svårigheter som gör att många kvinnor inte kräver frånvarande fäder på pengar. Att driva ett ärende i domstol är ofta både ett ekonomiskt och mentalt påfrestande hinder för många.

Sanningen är den att fattiga, ensamstående mammor är ett klassfenomen. Inte bara för att arbetarkvinnor har lägre löner och därför oftare har det knapert. Utan för att det är långt vanligare bland kvinnor med arbetaryrken att ha ensam vårdnad och bara få den minimala ersättningen genom Försäkringskassan.

Så visst, ett höjt underhållsstöd är en liten, men ändå en förbättring för de här kvinnorna. Fast med en progressiv regering, borde inte det strukturella problemet åtgärdas? 300 kronor mer i plånboken löser ju knappast grundproblemet. Och med en feministisk regering, borde inte just de här kvinnornas tas på större allvar? Borde det inte satsas på just ensamstående arbetarkvinnor? Regeringen måste sluta underlätta för pappor som lämnar mammor i sticket. Börja där.

Lina Stenberg, ledamot i Rebellas styrelse

 

——————————————————————-

Matilda

Höga förväntningar på regeringens jämställdhetsreformer

Sedan valet 2014 har vi en feministisk regering och jag har höga förväntningar. Regeringens beslutsfattande och verksamhet ska jämställdhetsintegreras, vilket är bra. Men låt oss inte glömma bort de avgörande jämställdhetsreformerna.

Sedan propositionen ”Delad makt – delat ansvar” gick igenom 1994 har det fastställs att jämställdhetsintegrering är den huvudsakliga strategin för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Jämställdhetsintegrering innebär kortfattat att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar.

Grundidén är god: perspektivet ska alltid finnas med eftersom jämställdhet uppnås där ordinarie beslut fattas, resurser fördelas och normer skapas. Själva syftet med strategin är att undvika att jämställdhetsfrågorna hamnar vid sidan av andra politiska frågor och verksamheter. Det faktum att vi nu har en minister som är både barn/äldre- och jämställdhetsminister och som därtill inte har ett eget departement, går att tolka i den riktningen. Att jämställdhet ska genomsyra alla politikområden och därmed bör finnas på alla departement. En sådan logik kan fungera, men förutsätter att det finns en stor kunskap om jämställdhet i hela organisationen och att frågan prioriteras av ledningen (både den politiska och opolitiska) på varje departement.

År 1892 bildades den allra första socialdemokratiska kvinnoklubben i Stockholm. Redan från början arbetade man för bättre villkor för kvinnor bland annat genom att kräva barnomsorg, möjlighet till utbildning, drägliga arbetsförhållanden, rättvisa löner, kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp samt fri abort. Viktiga jämställdhetspolitiska reformer som Socialdemokraterna har infört under åren är bland annat:

1935: Kvinnor får lika stor folkpension som män,
1938: Förbud mot användning, upplysning och försäljning av preventivmedel upphävs
1939: Giftemål, havandeskap eller förlossning är inte giltiga skäl att avskeda kvinnor
1948: Allmänna barnbidraget införs,
1955: Förstatligande av sjukförsäkringen – rätt till 90 dagers mammaledighet,
1960: Lika lön för lika arbete för kvinnor och män införs,
1969: Jämställdhet skrivs in i den nya läroplanen för grund- och gymnasieskolan,
1975: Ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e veckan,
1989: Alla yrken öppna för kvinnor – även försvaret,
1989: Varannan damernas. Varvade listor på valbara platser inom S, flera partier följer efter,
1994: Sexköp kriminaliseras,
1998: Maxtaxan inom barnomsorgen införs.

Här tar det slut.

Vi måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt, både arbeta in jämställdhet i ordinarie verksamhet, men också lyfta blicken mot framtiden. Vilka avgörande reformer behöver göras för att nå målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv? Förväntansfullt inväntar jag den feministiska regeringens svar på de jämställdhetspolitiska utmaningar vi står inför i dag.

2015:
2016:
2017:
2018:

Matilda Malmquist Glas,
Vice ordförande Rebella

—————————————————————————————-

elinor_web

Hårda frågor är minst lika feministiska som mjuka

Feminismen har problemet att den å ena sidan bör genomsyra alla politikområden, samtidigt som den kräver isolerad uppmärksamhet för att inte glömmas bort. Det gör att feminismen lätt reduceras till ”mjuka frågor” som inte får plats i något annat politiskt fack.

Det handlar, rent krasst, om att ingen pratar om p-piller, samtycke eller kvotering. om inte feministerna gör det, men också om att feminister ges utrymme att prata om just dessa frågor. Det förstärker i sin tur bilden av att feminismen är separat från den övriga politiken trots att den inte är eller borde vara det ur socialistisk synpunkt.

När det kommer till ”hårda frågor” prioriteras ständigt andra perspektiv i debatten. På två sådana exempelområden efterlyser jag en betydligt skarpare feministisk analys och kravbild:

1. Skattepolitiken
2. Stadsplaneringen

1. Alliansens över 100 miljarder i skattesänkningar är en jackpot för manliga höginkomsttagare med nedskärningar i kvinnodominerade välfärdssektorer som följd. Kvinnor får betala med sina kroppar när de offentliga medlen inte räcker till. Och nej, vi har inte glömt RUT-bidraget. Vår feministiska regering måste våga höja skatten, återställa omfördelningsmekanismerna och öka progressiviteten i skattesystemet.

Därmed saknar inte heller den pågående debatten om kapitalbeskattning en tydlig feministisk dimension. Kapitalägarna är en kompakt mansliga, och de flesta har ärvt sina tillgångar. Trögrörligt kapital är inte bara tillväxthämmande, utan det kapslar in makt till en liten ekonomisk elit, vilket i sin tur skapar stora demokratiproblem.

En fungerande kapitalbeskattning och en ökad rörlighet i ekonomin är viktiga feministiska målsättningar. Annars kommer kvinnor fortsätta att utestängas från ekonomisk makt.

2. Staden har länge planerats av män, för män. I en tid då Sverige har den snabbaste urbaniseringstakten av nästan alla OECD-länder, är det oerhört viktigt att vi planerar staden jämlikt och jämställt. Det handlar om allt ifrån snöröjning och belysning till stora infrastruktursatsningar.

Förbifart Stockholm, ett projekt på 40 miljarder, gynnar till 60 procent män, 40 procent kvinnor. Samtidigt får kollektivtrafiken, där procentsatserna är de omvända, stå tillbaka när Alliansen återigen chockhöjer priserna. En liknande analys kan appliceras på prioriteringsordningen mellan väg och järnväg.

Det är inte förenligt med en feministisk politik att ständigt spendera våra gemensamma skatteresurser på männens bilberoende.

En feministisk regering måste se över hur resurserna faktiskt fördelas inom den så kostsamma infrastrukturpolitiken, med bland annat jämställdhet som mål. Annars är det återigen kvinnor som får betala för männens behov.

Beaktas det feministiska perspektivet ryms betydligt fler samhällsvinster än de ovan nämnda. Inte så konstigt – den socialistiska feminismen är ett befrielseprojekt för hela samhället.

Det är viktigt att sätta feminismen på agendan även när den inte får komma till tals.

Elinor Odeberg, ordförande Rebella