Kategori: ideologi

Feminism utan socialism

10513344_10152316373352404_3267729421042485555_n

Folkpartiet kavlar ut affischer där det står “Feminism utan socialism”. Centerpartiet tycker feminism är att vissa kvinnor ska få göra vinster på skattefinansierad välfärd. Miljöpartiet fäktar med kvotering i bolagsstyrelser som den viktigaste jämställdhetsfrågan. Feministiskt Initiativ anklagar vänstern för att sätta klass före kön. Resterande partier vill inte ta i feminismen med tång. Det här blogginlägget vill jag ägna åt till att förklara varför socialism och feminism, i min värld, förutsätter varandra.

Feminismen grundar sig i insikten om att vi lever i ett patriarkat, där kvinnor systematiskt missgynnas i förhållande till män. Där manligt kodade egenskaper premieras, medan kvinnligt kodade egenskaper nedvärderas. Vi kan bara titta på hur politiken framställts under den här valrörelsen – “duellerna” mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Politiken blir en tvåmansmatch där starkast vinner (till och med SVTs sportkommentator har klätt om till politisk programledare). En närmast fascistisk vurm för Den Starke Ledaren har skymt det viktiga ideologiska vägval vi står inför.

Patriarkatet går förstås djupare än sin framställning. Kvinnor tjänar i snitt 3,6 miljoner mindre än män under en livstid. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökar i Sverige. Det här är en del av global könsmaktsordning, där kvinnor och män behandlas olika från barnsben och ges olika förutsättningar att delta på arbetsmarknaden, i politiken och i samhället i sin helhet. Bara en sådan sak som att gå hem sent på natten är för en kvinna betydligt mer otryggt än för en man. Och har en överfallen man någon gång fått höra “Du får skylla dig själv som var ute sent i mörkret”?

Som feminister är vi överens om verklighetsbeskrivningen. Vi är också överens om att det är fel – att vi vill krossa patriarkatet och leva jämställt. Befrias från hämmande könsroller och förtryck.

Nu kommer vi till nästa ideologiska vägval. Hur uppnår vi jämställdhet? Här kommer det som tidigare var föremål för konsensus att luckras upp. Jag är inte “bara” feminist – när det kommer till lösningarna är jag socialist.

Socialismen grundar sig insikten om att vi lever i ett kapitalistiskt ekonomiskt system som skapar ett klassamhälle. I ett klassamhälle har människor olika förutsättningar att leva ett gott liv – vissa föds in i rikedom, andra i fattigdom. Utbildning, inkomster, kulturellt och socialt kapital är maktfaktorer i den kapitalistiska ekonomin. Den största maktfaktorn är ägande. Sveriges rikaste 1 % äger mer än de fattigaste 20 % av befolkningen. Dessa människor tillhör denna ekonomiska elit uteslutande genom ärvda förmögenheter.

Välfärdsstaten är till för att utjämna ojämlikheter och erodera klassamhället. Genom progressiv beskattning utjämnar vi inkomstskillnader och finansierar en bra skola, vård, kultur, bostad och omsorg för alla människor. På så sätt ska den situationen du föds in i bli betydelselös för dina möjligheter att färdas väl genom livet. Den ojämlika fördelning som sker genom kapitalismen är orättfärdig och för att krossa kapitalismen ska arbetare ges makt över produktionen och ägandet flyttas från det privata till det gemensamma. På så sätt kan vi befrias från klassamhällets förtryck.

Socialismen och feminismen förutsätter varandra därför att det är två typer av maktanalyser som inte kan särskiljas i ett å ena sidan patriarkalt och å andra sidan kapitalistiskt samhällssystem. Ett av många illustrativa exempel är idag hur Stockholms bostadsbrist drabbar kvinnor i destruktiva relationer. När rätten till bostad (som en del av välfärden) inte är säkrad, låser det in människor. När samhället inte verkar tillräckligt kompensatoriskt, om istället individen ska klara sig bäst själv, kommer det att förstärka ojämlikheter. Att exempelvis ha offentlig barnomsorg är ett sätt som välfärden kompenserar kvinnor för att vi är dem som fått bära ansvaret för barnen.

När vi talar om diskriminering pratar vi egentligen om livsmöjligheter. I den kapitalistiska ekonomin måste vi lönearbeta för att försörja oss, därför blir förvägran till lönearbete, om det så är på basis av kön eller etnisk bakgrund, ett sätt att förpassa vissa människor till vissa klasser.

Att krossa kapitalismen är att göra alla människor ekonomiskt oberoende. Det gör socialismen både feministisk och anti-rasistisk.

Kapitalismen är idag patriarkal, men det är viktigt att komma ihåg att patriarkatet (liksom rasismen) kan existera även utan kapitalismen. Klassamhället är könat – den ägande klassen är företrädesvis män. Fattigpensionärerna är kvinnor. Eftersom att det inte sker någon utjämning mellan klasser i dagens nyliberala politik, utan skillnaderna ökar och cementeras, behövs socialismen för att omfördela resurser – mellan klasser, implicit mellan kön.

Men det kroppsliga kan däremot aldrig omfördelas. (Om vi inte hyser en astronomisk tilltro till vetenskapens framsteg.) Kvinnor föder barn, och det kommer alltid vara en källa till förtryck och orättvisa oavsett ekonomiskt system. Det gäller att hitta det ekonomiska system som verkar mest frigörande och rättvist, men utan att för den delen förlora sin feministiska kompass.

Därför är jag demokratisk socialist. Och kommer alltid att förbli feminist.