Aktuellt

En vardag som måste få ett slut

Jag ska precis gå av när jag känner en hand under min kjol. Tappar luften och trycker mig förskräckt ut ur tunnelbanan. Försöker se vem det var som stod bakom mig. Dörrarna stängs. Jag var 15 år och kände hur en ny sorts ilska bubblade i mig. Ni vet, den där ilskan som aldrig får utlopp, men vars perfekta sorti spelas upp för en i efterhand.

Sexuella trakasserier är en del av mäns våld mot kvinnor som sker varje dag. Därför tycks det inte ha mycket nyhetsvärde i sig självt. Men sedan händelserna i Köln och övergreppen på festivalen We Are Sthlm har debatten kommit igång, delvis eftersom det finns krafter som vill utnyttja det i helt andra syften än att faktiskt värna kvinnors trygghet.

För att citera Hanna Fahl på DN: ”Vet män att många kvinnors första reaktion på övergreppen i Köln inte är förvåning utan igenkänning?” Att vara kvinna i det offentliga rummet är att vara på sin vakt. Det handlar om allt från att oroligt kasta blickar bakom sig när det är mörkt till att korsa benen på bussen för att mannen bredvid grenslar över ett och ett halvt säte.

Blotta förekomsten av våldsbrott och kränkningar mot kvinnor gör att alla kvinnor indirekt drabbas, eftersom det sprider rädsla. Våldtäkt är det brott som många kvinnor befarar mest, och rädsla för överfall är en av de viktigaste anledningarna till varför kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det påtvingar kvinnor en medvetenhet om hur vi klär oss, var vi går, när, hur och med vem.

I skolan kryper trakasserierna allt längre ned i åldrarna. Muslimska kvinnor trakasseras i offentligheten och en del attackeras fysiskt, bara för att de manifesterar sin tro öppet. Var femte kvinna i arbetaryrken utsätts för sexuella trakasserier på jobbet. Kvinnor inom vård- och omsorg, hotell och restaurang och handel är särskilt utsatta. Listan kan göras lång.

Omfattande forskning visar att sexuella trakasserier bidrar till kvinnors rädsla för sexuellt våld, eftersom de utgör en ständig påminnelse om risken att bli offer. Trots det blir kvinnors erfarenheter av trakasserier ofta bagatelliserade. En hand på rumpan ska man kallt tåla om man vill ha en utekväll, att någon gnuggar sitt kön mot en med trängsel som förevändning ingår i konsertbiljetten.

En tyvärr alltför vanlig inställning till mäns övergrepp, som resulterar i att mäns beteende sanktioneras och att kvinnor tystnar. Oförrätten internaliseras och nästa utekväll eller konsert kanske man stannar hemma. Enligt BRÅ finns stora mörkertal för hur vanligt sexuella trakasserier egentligen är. Att kvinnor inte har samma rörelsefrihet som män i det offentliga rummet är i grunden ett demokratiproblem.

Ilskan är inte ny längre. Det är hög tid att ta kvinnors erfarenheter av sexuella trakasserier på allvar. För det är oacceptabelt att det fortfarande accepteras. Kanske är det dit debatten kan leda, om vi bara breddar den till att handla om mer än förövarens etnicitet.

Elinor

Elinor Odeberg

Ordförande Unga S-kvinnor Rebella